Gravid (fast på allvar)

2018-10-15 [08:16] 

efter sexton års relation och för många år av hel o halv-hjärtade försök, inklusive IVF så är 'vi' gravida...'äntligen'?
nervöst, pirrigt, konstigt, orealistiskt... för ett år sen så genomgick vi IVF med piller, sprutor och ifrågasättande om min förmåga att vara förälder i första omgången, allt i ett kallt och livlöst (grått) betongblock på Gärdet

nu har det varit nytänd kärlek och sex med berörelse, känslor och äkta närhet i intima miljöer
vi har vuxit så mycket, på så kort tid och nu när vi äntligen hade funnit oss tillrätta - allt på plats; ekonomi (vi har... 'för mycket' pengar!?!? levt i total fattigdom hela vårt liv tillsammans och plötsligt har inkomst?), vi har en tre-rummare!? inte den där sketna 1:an som vi nästan kastade oss över för 12 år sen, i utkanten av allt... vi har goda grannar, vänner o familj o vi har våra tre små katter... till och med att vi har på gränsen till 'för mycket utrymme', ta mig faen...

och då, "som ett brev på posten" händer det bara...
känns lite som en sliskig roman... en så'n där man läser om karaktärer som 'kämpat så hårt hela sina liv' o sen plötsligen lossnar det, därför att de enade gör slag i saken och drar sig ur deras respektive misär och förvaltar den lilla kärna av hopp och kärlek som de byggt upp tillsammans under årens lopp; men nej - det lossnade inte 'med det samma', utan kampen skulle vara många, många år efter 'insikten', ty gudarna veta att bara för att man kommit till insikt med att man behöver förändra saker, betyder då inte att någonting kommer förändras här o nu

jag rullar snart in på tredje året med träning... träna, träna, träna... inte på gym, bara hemma... inte 3-4 timmar om dagen, bara 30-45 minuter... rutiner.... jag har byggt upp rutiner... jag sköter hushållet exemplariskt, ta mig faen... tar hand om katter, grannar, mig själv, dig och vad annat som kommer i vår väg....

allting på plats, baby... vi har allting på plats den här gången.... vi har klarat av att ta hand om katterna i fjorton år och varandra i sexton... nu kommer ytterligare (dryga) 3.000 år med katter, ungar o mig (därefter kan vi förnya våra löften, skaffa nya ungar o kanske, kanske, möjligen den där hunden du alltid velat ha)

framtiden är vår, oavsett om världen går under - detta är vår stund på jorden, låt oss äntligen slappna av och bara njuta av den.


ännu ett år

2018-01-26 [03:03] 

o blir bara bättre, utan alla sinnesjuka, deprimerade, cyniska, pessimistiska människor omkring mig, tyvärr...


fertilitets-testet

2016-06-22 [15:31] 

på grund av att jag lider utav PTSD så måste jag bli bedömd av en läkare, huruvida jag är kapabel att klara av att ha barn överhuvudtaget, enligt svensk lagstiftning

"det är bara gilla läget" var vad jag blev tillsagd

en vecka sedan idag

detta är enbart en påminnelse till mig själv


det slutade

2016-02-15 [12:42] 

de slutade stoppa i mig hundratals piller varje månad
slutade tvinga mig pissa i en plast-mugg

erkände ta mig faen till och med att de hade gjort felbedömning
i fjorton år och nio månader

hamnade hos 'normala' neuro-psykiatrin istället
snabba ryck, proffsig service

avsagde mig slutligen alla resterande piller (som faktiskt även jag ansåg nödvändiga)
tredje året(?) utan psykos-mediciner, antideppressiva, lugnande, dödande skit att proppa i mig

fick inte bort-taget, men 'låst' Antisocial Personlighets Störning -diagnosen
'ta bort' kan man inte
men nej, det var visst en missbedömning
ADHD, PTSD, Bipolär, 'Autistiska drag',Borderline, et al. får väl stå kvar då
men jag är fan ingen psykopat.

Livet känns igen
det blomstrar igen
det dör igen
såsom jag inte känt av det
på nästan sjutton år
och jag älskar det
men fan vad ont det gör


endless struggle is endless

2014-06-04 [20:14] 

at the moment, in another country, far, far away from where I am, there is a faceless, nameless person deciding my future; whether I will live in poverty for the remainder of my life, or whether I will be allowed to have the absolute minimum income per month and thus barely be recognized as a Human being

I may arrange a meeting with this person, but I will have to pay for the trip myself; which I of course cannot under any circumstances afford

I have sent a generic questionnaire to this person, which left no room for any 'side-notes' of any kind; just a brief explanation of how long I have worked, how many years I attended school and what's 'wrong with me'

I have struggled for the past ten years to get some kind of retribution, to be recognized as a Human being, or at the very least as a citizen of my own country; the past couple of months has been nothing but a constant battle against authorities; not only regarding my own situation, but also those dear to me

I've not had a proper break for as long as I can remember; and now that it's basically 'out of my hands', all I can do is wait; wait and see what sentence I will be given

I have proven that my own government has failed at upholding a bunch of laws; I have been lied to by the people supposed to help, thus leaving me with no other choice but to proceed 'over their heads'

I've had to correct people in high positions and teach them the law; and
forced them to acknowledge their wrongdoings

once this 'is over', I will either gain nice sum of money and have a future where I can actually afford to live, or I will have to face a life-time of poverty and alienation in my own country; merely due to (according to calculations) having spent 2½ years abroad

you'll forgive me, if I don't really give a fuck about whatever 'injustices'
the general populace feel that they are being subjected to; I don't have the
strength to wander the streets and cry for justice, nor write blogs and sit on my lazy-ass getting cash for pointing at all that is wrong with this country

no; I'm fighting for the injustices being made behind the curtains; I'm trying to fight for a few individuals who cannot afford mentally, nor monetarily to bitch about politics and 'overall injustices' being made

I'm fighting for those of us who has [no one else] to fight for us, nor alongside us; because our situations are too fucked up and too individual for the greater masses to be able of helping in any way

if I don't make it through this, if I don't manage to get my own shit together and secure my own future with the few basic Human needs that 'we all require'; then I'm not sure if I'll have the strength to keep fighting
if I do, on the other hand, manage to get justice; then it is but a stepping-stone in a long, long process of fighting individual injustices, in a world where there is such great suffering that most people have lost all
faith in change; and those who are in majority already have their place in
society secured and don't give a fuck

suffice to say; I was retired ten years ago, this year, because the doctors realized that I had been fighting injustices my entire life up to that point and that I could endure no more, without completely breaking down
ten years later; I am still going at it, not because I want to, but because I have to
not just for my own sake; but for the few individuals who cannot fight for themselves and for the many who may come after

I am an old, old man - in every sense of the word; wherever my 'strength' comes from, I cannot say, nor for how long I will be able to keep this up
all I know is that I'm afraid that if I stop struggling, if I stop fighting; there will be nothing left of me and I will slowly fade away, most likely (once again) locked up in a mental-hospital somewhere far away from all this shit, where I will live out the rest of my days heavily medicated and staring into a wall

I'll admit this; without any ('illegal, nor neuroleptics')drugs to lean back on,
this struggle is hell of a lot harder; but at the same time, I get hell of a
lot more done.


unmedicate me

2013-02-13 [01:35] 

i tretton år har jag ätit Risperdal och Zyprexa i måttlig dos
för två veckor sen kapade jag till halv dos
sedan några dagar så tar jag enbart på morgonen

du frågar mig hela tiden hur jag mår
säger att jag har den psykotiska blicken igen
jag kan inte specifiera något, min underbara
kan inte säga att jag mår dåligt

när jag tände av från tjack, ecstacy o allt annat skit, då mådde jag dåligt
helt åt helvete
Risperdal... är annorlunda
tankarna känns klarare
sinnet
känslor

spenderar timmar att stirra ut i luften
säger inte mycket
kan inte riktigt formulera tankarna
det är 'intressant'

jag förstår farsan nu
varför han måste ha sitt heroin, morfin, tjack o allt annat skit
hur han saknar trygghet och finner den enbart i droger
jag blir mer medveten om verkligheten
om dig
om oss

jag har inte sett verkligheten på tjugo år, min underbara
du har aldrig sett mig fri från droger och medicner
nu har jag varit fri från droge i två utav våra tolv år
men medicinerna
jag är fast i tron att detta kommer bli bättre för oss

men övergångsperioden
gåshuden.. svettningarna, tomheten i blicken och avsaknaden av ord
jag har ca. sex timmar på ett dygn där jag är närvarande
resten utav tiden vet jag inte
vet du inte

jag chansar på en månad av det här
såklart har jag ingen aning
ens om jag kan klara mig utan
eller om jag är såpass förstörd att jag inte kan existera i verkligheten som den är
utan att gömma mig bakom mediciner eller droger

men bli av med den här skiten
jag vill säga att jag varit med om värre
vilket jag säkerligen har
men det senaste året har jag kännt en sådan trygghet
i mig själv, i oss
nu vet jag knappt var jag är
vem jag är

en månad chancar jag på
därefter en månad att slappna av
sen bort med anti-deppresiva också
lär bli minst lika roligt
tretton år av den skiten också

ska bli intressant, min underbara
att se dig
att känna dig
att vara med dig, hos dig
i hela min sinnesjuka
kanske, kanske... är jag inte längre sjuk
kanske... kanske... kan jag ge dig hela mig
omedicinerad
drogfri
får väl lägga ned med Concertan och Ritalinet med tiden också
och leva med vem jag är
jag hoppas djupt och innerligt
att du kan göra det också

han borde vara svunnen nu
den där gamla versionen av mig
som få har upplevt
få som är kvar i livet
han borde vara död
för jag har förgiftat honom dagligen i över halva mitt liv

jag lever fast i överbevisningen att min kärlek till dig
till oss
till livet
kommer bära mig genom det här
och att när jag väl rivit ned de sista stenarna i denna mur av bedövade känslor
så finns där den man du älskar
den man som jag i så många år har kämpat för att få fram
en älskande människa
med fel och brister
men som aldrig vill göra någon illa, någonsin igen

i den nästkommande månaden väntas en evighet av förvirring
stirrandes i väggen
spenderandes nätterna med att göra ingenting
utom att sjunka djupare och djupare in i mig själv
för jag kan inte stoppa det nu, min underbara
verkligheten visar mig ingen nåd
och jag tänker inte låta mig kuvas

jag vill bara inte att du ska oroa dig
att du inte ska vara rädd när du ser på mig
jag menar inte illa
min blick må vara tom
men jag lever
och ser dig
nu starkare än någonsin


07/11

2012-07-11 [03:36] 

vi fann tillbaks till varann
drogerna försvann ur bilden
psykiatri-evalueringen blev färdig
medicinen blev äntligen av
ny lägenhet i dörren vid sidan av
3 rum och kök

vi har passerat tio år
och jag älskar dig än mer än någonsin
vi klarade det, min underbara
inte bara "Intills vidare"
vi klarade det
tio år i en etta på 41kvm
med droger och alkohol i ett oändligt flöde
samtal mitt i natten, där jag var tvungen att försvinna utan förvarning
aldrig kunna berätta vad jag gjort

allt det är bakom oss nu
vi klarade det
vi klarade det....


inte

2010-08-04 [14:54] 

dagarna kryper fram
vi agerar som inget hänt

men hur länge vi än låtsas
så är det slut

och kommer alltid var det


flytande nätter (del 9)

2010-06-13 [00:02] 

ställ inte frågor jag inte har intentioner att svara på
"hur mår du?"
vill du veta?
eller frågar du av hövlighet?

ska jag elaborera mig ut i oändlighet om hur jag mår?
eller ska jag säga vad du vill höra?
"jag mår"
svar nog?

du stirrar mig in i själen
beundrar mig
utan att ifrågasätta något
jag lyssnar
du finner det beundransvärt
att någon lyssnar

sen kommer det självklara
assumptionen att du vet vad jag tänker
du väntar ett entydigt svar
såsom du får av alla andra
"du orkar inte lyssna, eller hur?"
"du tycker bara jag tycker synd om mig själv, eller hur?"
sätt inte ord i min mun
du har ingen aning
och jag tänker inte svara
för jag svarar inte på påståenden
som du redan har svaret på

jag pratar
du lyssnar
jag säger "allt du vill höra"
för jag vet alltid "vad du vill höra"

sanning:
jag skiter i vad du vill höra

varför?
för jag skiter högaktningsfullt i vad vem som helst vill höra

jag säger inget för att jag tror någon vill höra det
jag säger det för att det är min åsikt
tycker du inte om den, så är dörren där borta

det går dagar
ibland veckor
från att jag säger något
till att du ser mig
till att du kan fråga mig
"vad händer?"

jag kan förklara
men jag låter bli
*det* händer

alltid
hela tiden

livet?
fan vet jag
jag dag-drömmer fortfarande
i min idioti
om något annat
som vi lovar varandra
vi lovar
du och jag

du blev förbannad
över att jag inte blev förbannad
över något som borde göra mig förbannad
för du hade blivit förbannad om jag hade gjort det

men jag ser inget skäl till att ödsla känslor på det
inte min plats
inte min tid

dom kanske har rätt
jag känner långt mer än jag kan förmedla
jag är oförmögen att göra det
för om jag öppnade upp
skulle ni aldrig förstå
och det skulle vara ett hav
en ocean
av tårar och smärta

"oj, oj, oj vad synd det var om dig då"
visst fan e det det
som bara in i helvete
du skulle bara veta
men jag tänker aldrig berätta
för det är inte synd om mig
har aldrig varit
kommer aldrig vara

om jag berättar
om mina misstag
skulle kvällen aldrig sluta
om jag berättar
om mina gärningar
skulle du aldrig förlåta mig
varför?

därför att jag döljer allt som jag inte vill visa
för dig
och alla andra
du får en liten bit

vill ha mera
alla vill ha mera
slut dig till sällskapet

andra vill bara att jag hör av mig
eller att de får se mig on-line
eller får veta att jag lever

jag har vänner och familj därute
"utanför"
som bryr sig
och oroar sig
och vill veta

jag existerar utanför tid och rum
i 32 år har jag gjort vad jag vill
när jag vill
hur jag vill
dom kallar det sjukdom
jag kallar det del av mig själv
som jag inte kan förändra
eller inte vill förändra
eller inte orkar förändra
för dig
eller någon annan

jag finns
här
alltid

bortom din förmåga att beröra
inte bara din
utan allas
varför?

för att jag inte är någon annan än jag
hur mycket du än älskar mig
kan jag inte tro på det

och om jag tror på det
så kommer du ljuga för dig själv
och försöka rädda mig
från mig själv

men jag vill inte räddas
inte av dig
inte av någon annan
jag har överlevt så här länge
och överlever fortfarande

en minut åt gången
"ska jag nu?"
"nej, vänta en minut till...det kanske går över"

min odödlighet
är mitt fall
min ignorans
är min sköld
min orädsla
blir min död


dom öppnade och skrek

2010-05-10 [18:43] 

dom var två
jag var en
dom var rädda
jag var oberörd

dom upprepade frågan
- ska inte du vara på rättpsyk?

nej, det ska jag inte
jag är en ganska så trevlig kille
så länge man inte försöker köra över mig

- men om du inte får det svar du förväntar dig?
- vad händer då?

dom var rädda
en psykiatiker
en psykolog
fyra ögon
på mig

jag förväntar inget
jag har enbart förhoppningar
att ni ser mig
inte bara vad som är uppenbart
för det är ganska så tydligt
jag har förhoppning om att få leva
normalt
inte hela livet
inte hela dagen
men "några timmar extra"
kanske inte varje dag
men ibland
fungera
bara lite bättre
för jag är ganska så trasig

dom släppte sällan blicken från mig
klassikern att sitta på varsin sida
jag förkunnade min trevlighet
men fångade deras blickar
varje gång
böjde aldrig huvudet
korsade aldrig armarna
bara stirrade tillbaka på dom

- vad är det för fel?
dom öppnade upp
och skrek
det var så mycket
och jag har blivit genomgådd så många gånger
det finns knappt fler test jag *kan* utföra
dom såg inte alla fel
bara en bråkdel
det kanske var nog?
för att bedömma mig som inte "kapabel"
kan inte fungera i samhället

jag pratade mycket
och släppte aldrig blickarna
tittade på den ene
sen den andre
dom var nervösa
men jag är ju trevlig
faktiskt

dom bestämde sig för
här behövs mer bakgrunds-material
här behövs journaler
på hög
det är 10 års jounaler att se igenom
och ytterilgare 14 års information från "diverse" psyko-saker
som måste inhämtas
studeras
funderas över
analyseras

vi pratade länge
dom log
några gånger
vet inte om det var för att
dom var rädda att jag skulle bitas
jag berättade lite till

ingen nämnde ADHD
dom pratade bara Asperger's
men det kanske var uppenbart
för andra har redan gjort den bedömningen
nu ska vi ta reda på "resten"
för diagnoser upp
och diagnoser ned
har dom massvis av
men ingen tar sig någonsin tid
att förklara
hur jag lyckas fungera
eller vad som behövs
eller vem som gjort vad

dom var nog lika förvånade som jag
över att jag kan andas
och prata
och ibland
några timmar om dagen
fungera

det här blir sista undersökningen
sen har jag fått allt
dom kan sitta och titta i sitt FASS
och se alla sjukdomar jag har
men jag hävdade hela vägen
att jag är normal
inte bara normal
jag är normen för normalitet
det är nog därför
jag inte fungerar